Tômt'n (usprungli utgåva mä litä ändringâr åv mäg)
"Ä kônstut", sa fars farfar,
"fast hä bir närâ jul,
sô sir vi in' nå tômtâr
uti ett enda sjul.
Men fôr, nôr ja va litn,
då fanns ä, skä ni si
bå tômtesâr å råndur
å myttjy trôlläri.
Dôm tisslâ, å dôm kutâ
kring hârbra föjs å stâll
Ja, jag ha' själv fått hört ä,
sô intä är ä râll.
Men skull vi få si sjymta
åv tômtn hänn i Bjus
sô skull ä nog vâ smällkâllt
å litä tungäljus.
"Ja minns", sa gammälfarfar,
"att tômtn ja fekk si,
hân va oskapli stäkku,
sôm tômtan pä fôll bi.
Hä glimmâ uti sjäggä
sôm sjärnur i dä blå,
ty sjäggä va fôll hilut
så kâllt sôm hä va då.
Å våli bråttôm hadd'n
sô luva sland å slang.
Ja minns fôll hur ä rônnâ
nôr hân åt skogän sprang.
Vettja, vâ tômtan höll sä
i dagsjus - kansji dôm
inunder gammäl gränâr
i skogän hadd nå rôm.
Men under jusäst nättra
sô sôv dôm int' e smul'
å hadd e fasli jörâ
nå vikkur trâst fôr jul
Mest va dôm kring dôm gålan
där ä fanns huslin flit
å sämjâ, å dôm pysslâ,
sô lykkâ hittâ dit.
Vi va då jämt så glaâ
dä tômtägubbâr fanns.
Men nu för tia, tror ja,
sô finns dôm int nônstans"
Allt detta sa' fars farfar
och log så hjärteglatt
vid minnet utav tomten
en månklar vinternatt
Originaltext av Elin Hammar
Kommentarer
Trackback
