Bjursmartin

Ä kônstut, sa fars farfar, 
fast hä bi nära jul
så si vi int nå tômtar 
uti ett ända sjul. 

Men fôr, nä ja va litn, 
då fanns hä skä ni si 
både tômtisar å råndur 
å myttjy trôlleri. 

Dôm fissla å dôm kuta 
kring hârbrä, föjs å stâll. 
Ja, ja ha fôll själv fått hört ä, 
sô int är ä râll. 

Å vådli bråttôm hadd’n, 
sô luva slang å slang. 
Ja minns fôll hur ä rönna, 
nä han åt skogän sprang. 

Vettja vâ tômtan höll sä 
i daksljus? Kansji dôm 
inunder nå gammâl gränar 
i skogen had nå rôm. 

Men under ljusäst nättra 
så söv dôm int e smul(u) 
å hadd ett fasli jörâ 
nå vikkur trâst fô jul. 

Men skull vi få si sjymta åv 
tômtn hänn i Bjus 
sô skull ä nog vâ smällkâllt 
å litä tungäljus. 

Ja minns, sa gammälfarfar 
att tômtn ja fekk si, 
han va då intä hâltn 
så lång sômm Ann-Mari. 

Hä glimma uti skäggä 
sôm stjärnur i ä blå, 
fö skäggä va fôll hilut, 
så kâllt sôm hä va då.